I en deltävling där rekordhöga 2,9 miljoner röster kom in stod Jon Henrik Fjällgren som en av segrarna. Internet har sedan dess flödat om olika åsikter kring det hela – men tillåt mig att förklara varför Jon Henrik är den vi bör skicka till Eurovision Song Contest i Wien.

Två av kvällspressens krönikörer verkade båda rätt eniga när jag träffade dem på efterfesten i Östersund – Jon Henrik Fjällgren tar hem hela tävlingen i Friends Arena. Inte ens om Måns Zelmerlöw jojkar i ”Heroes” så är det till någon nytta.

Internet har det senaste dygnet flödat av kommentarer som får den jojkande samen att framstå som den största vattendelaren vi haft i Sverige sedan Moses och Kajsa Grytt. Folk har delats in i två tydliga läger – antingen skickar vi honom hela vägen till Wien, eller så totalvägrar dem.

Hade jag röstat redan nu så tycker jag vi bör ställa in Örebro, Helsingborg och Friends – bara låta Jon Henrik ta sig till Wien.

Några tror det kan gå bra för honom – andra tror att vi inte ens kvalificerar oss till finalen. Skickar vi Jon Henrik bryr jag mig inte alls om hur det går. Jag bara vill ha honom där. Varför? Därför att det är precis den friska fläkten som Eurovision behöver! Det är det som gör just den tävlingen så underbar.

Fiolspelande norrman, ”den skäggiga damen”, ryska partytanter – det känns som att det vore på sin plats att lägga till en jojkande same på den listan.

Någonting i mig triggar önsketänkandet att Jon Henrik faktiskt kan bli för Sverige 2015 vad Alexander Rybak var för Norge 2009. Båda låtarna representerade sitt land på bästa sätt, och båda har den där blicken i kameran som kan få hela Europa på fall.

Men allt är så klart önsketänkande. Vad den internationella juryn säger i finalen kan givetvis användas som en fingervisning.

Via:: Poplight

Han blev omkramad av alla backstage efter sändningen. Andreas Johnson är stamgäst på Melodifestivalen och känner de flesta. I Östersund behövde han stödet.

Via:: SVT

Det finns nog ingen som njutit på scen lika mycket under den här veckan som Andreas Weise. Med låten ”Bring Out The Fire” tog han sig till Andra Chansen tillsammans med Kristin Amparo – och nu är han ännu mer sugen på att tävla igen i Helsingborg om knappt två veckor.

Vissa jämför honom som en svensk Robbie Williams – och andra som en ung Tom Jones. När det stod klart att Andreas Weise tar med sig ”Bring Out The Fire” vidare från Östersund till Andra Chansen i Helsingborg var han allt annat än besviken när Poplight träffar honom i Green Room direkt efter sändning.

– Det kändes helt magiskt! Innan jag gick upp på scenen ikväll kände jag att ”Det här blir Andra Chansen” – när jag gick av scenen kände jag ”Det här kan lika gärna gå till final”, berättar Andreas Weise.

– Jag är absolut jätteglad att jag gick till Andra Chansen för det tyckte jag att jag förtjänade.

”Man måste tillåta sig själv att bli sänkt”

När Andreas Weise ställde sig på Melodifestival-scenen för allra första gången i torsdags för att repetera sitt nummer kände han att det var mycket som inte satt – men är det något som Andreas lärt sig är att inte låta sig själv bli sänkt.

– Jag har lärt mig själv att ta det lugnt, andas, känna att jag kan det här och också att tillåta sig själv att bli sänkt, för det har jag känt den här veckan. Det är inget fel att bli sänkt, för du måste byggas upp igen.

På vilket sätt känner du att du blivit sänkt?

– Jag var inte tillräckligt bra på repen. Inte genrepen, utan kamerarepen. Jag hade inte den energin och det fick jag veta av mitt team att jag kan mer. Det är tufft när man ger allt men de pushade mig till det vi såg ikväll och förhoppningsvis ännu mer nästa gång.

Den 7 mars är det dags för Andreas Weise att inta Melodifestival-scenen en gång till i Andra Chansen. Hur det går för honom då – det återstår att se.

Via:: Poplight

Natten mellan lördag och söndag var det dags för Melodifestivalens efterfest i Östersund. Poplights fotograf var på plats och fotograferade kvällen!

Via:: Poplight

I Melodifestivalen 2014 satt hon i publiken på finalen i Friends Arena. Nu kommer hon själv att uppträda i samma final. 16-åringen Isa Tengbladh är superskrällen i Östersund.

Via:: SVT

Den tredje deltävlingen i Melodifestivalen 2015 kan mycket väl tänkas gå till historien. Inte för att den var utomordentligt bra, eller för att den var katastrofalt dålig. Deltävlingen i Östersund var så otroligt jämn att varken toppar eller dalar existerade – och så vill nog ingen av oss ha det.

Det blev Jon-Henrik Fjällgren och Isa som tog de två finalplatserna när Melodifestivalen för första gången besökte Sveriges mittpunkt, Östersund. Den förstnämnda var stor favorit, både hos publiken (Mittådalen sameby ligger endast 11 mil från Östersund) och den senare gjorde ett Taylor Swift-inspirerat, stabilt framträdande. Några anmärkningar på resultatet? Inte direkt, antalet röster som kom in var fler än någonsin tidigare, mer än 2,8 miljoner gånger tyckte svenska folket till.

Så vad är då problemet? Rätt låtar vidare, många röster, en glad publik. Och det är väl just där skon klämmer.

Inför Melodifestivalen 2015 berättade Christer Björkman för Poplight att man efter förra årets festival fick kritik för att tävlingen varit för uppstyrd. Det var bristande spontanitet hos programledarna och överlag en för tillrättalagd produktion. Som följd av detta ville Christer Björkman göra tävlingen mer rolig, mer spännande och mer överraskande. Det lät positivt, tänkte jag.

Men efter att ha sett tre deltävlingar och hört tre fjärdedelar av alla låtar verkar det inte bara som att Björkman har misslyckats med att skapa en roligare tävling. Han verkar dessutom ha fått tävlingen att bli ännu mer planerad, vilket har gjort produktionen förutsägbar. Man har alltså inte bara misslyckats med att nå sitt mål, man har istället uppnått motsatsen.

Hur märks då detta? Vi kan börja med programledarna. SVT valde att minska antalet bidrag för att ge dem mer tid att visa upp sig på olika sätt. Jag ska inte säga alltför mycket ont om Sanna Nielsen och Robin Paulsson, men hela deras approach kan sammanfattas med ett ord: Inövat. De är professionella, gör inga misstag och visar sina bästa sidor. Men vad är tanken med alla hemmagjorda låtar? Alla klipp från kulisserna? Jag är inte med på vilken funktion det här fyller. Filippa Bark träffar väl rätt med vart tionde skämt, men med tanke på hennes totala tid i rutan blir hennes medverkan en enda lång väntan på presentationen av resultatet.

Så till det kanske viktigaste då, låtarna! Ni kan vara lugna, jag har inte för avsikt att såga årets låtar vid fotknölarna. Däremot lider årets låtar av samma syndrom som det vi kan se hos programledarna. Allt är tillrättalagt, det finns varken bottennapp eller höjdare. Låtarna präglas istället av ett trallvänligt radiosound, de är anpassade för att klara av tiden efter Melodifestivalen men inte för att förgylla själva tävlingen.

Det finns såklart ett par undantag, men de är få i år. Eric Saade med sin scenshow, Magnus Carlsson med sin klassiska schlager och Jon-Henrik Fjällgren med sin jojk är tre låtar som nu ändå får chansen att lysa upp finalen. Men i övrigt är det slätstruket och jag frågar mig lite varför? Är det skivbolagen som ligger på och vill skapa långvariga, radiovänliga hits istället för en bra tävling? För er som söker efter exempel: Under de senaste fem åren har jumboplatserna varit till för namn som Mimi Oh, Elin Peterson och Anna-Maria Espinosa. Ikväll var samma placering vikt för Andreas Johnson. Om det hade berott på att alla andra låtar var så fantastiska hade det varit utmärkt, men nu handlade det snarare om att alla låg på samma småtrevliga nivå.

Har Melodifestivalen växt för mycket för sitt eget bästa? Kanske är det så, för kom inte och tro att det inte finns aktörer som vill vara med och påverka tävlingens utbud. Melodifestivalen är ett enormt skyltfönster för ny musik och när branschen förlorar fler och fler konsumenter blir den här typen gratisreklam livsviktig. Och kanske är det därför vi får se en tillrättalagd tävling – för att det passar de intressen som är starkast.

Melodifestivalen är, och kommer under en överskådlig framtid att vara, Sveriges största TV-program. Det vet vi om idag. Men fortsätter den här utvecklingen är jag övertygad om att vi kommer att få se ett minskat intresse. Tävlingen behöver vattendelare, diskussionsämnen, humor och såväl toppar som dalar. Mycket som SVT har gjort för att utveckla Melodifestivalen har varit positivt, men här behöver man gå tillbaka i tiden och se vad som har varit framgångsrikt. Inte gällande genren på låtarna, utan gällande produktion och variation av låtar.

För att summera det hela: En hel deltävling kan inte stå och falla med en jojkande same.

PS: Varför säger Sanna inför varenda snabbrepris: ”Ni som ser på SVT play kan endast rösta under snabbgenomgången”. På vilket sätt skulle dator eller TV påverka när man får rösta? Det kan vara det enda kontroversiella jag har hört någon av programledarna säga under det här året, alltid något.

Via:: Poplight

Svt.se/melodifestivalen tog rygg på finalisten efter deltävlingen.

Via:: SVT

Kalle Johansson, som kom till Melodifestivalen genom Svensktoppen nästa, lyckades inte slå den bästa placeringen för bidrag från den tävlingen. Kalle slutade sexa men är väldigt nöjd med det.

Via:: SVT

Isa Tengbladh har en ny beundrare. Direkt efter deltävlingen i Östersund ringde Viktor Frisk upp finalisten backstage. Se samtalet mellan artisterna ovan.

Via:: SVT

Att vara förhandsfavorit verkar vara ett vinnande koncept i Melodifestivalen 2015. Genrepspubliken i Östersund håller med pressen och vill skicka Jon Henrik Fjällgren och Kristin Amparo till finalen i Stockholm.

Via:: SVT